Småbiotoper i åkerlandskapet

Hur gör vi?

Övervakningen av småbiotoper görs inom så kallade landskapsrutor som baseras på ett grundutlägg med jämn fördelning över de län som ingår. Under de första inventeringsvarven 2009-2014 och 2015-2020 var landskapsrutorna 3×3 km stora men av ekonomiska skäl har storleken minskats ner till 2×2 km. Antalet landskapsrutor som inventeras i de olika länen baseras på arealen åkermark.

Först avgränsas åkermarken i landskapsrutorna genom flygbildstolkning och därefter gör vi en totalkartering av småbiotoper längs åkerkanter och i åkermarken. För varje typ av småbiotop noterar inventerarna läge, solexponering, igenväxning, trädarter, med mera. Metodiken för Remiils småbiotopsinventering togs fram i samarbete mellan flera myndigheter, bland annat Riksantikvarieämbetet. Exempel på variabler som därför togs med specifikt utifrån ett kulturmiljöperspektiv är synlighet, skick, betespåverkan och omgivande markslag för ett antal typer av småbiotoper, till exempel stenmurar.

Relaterade miljömål

I det nuvarande miljömålssystemet har miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlings­landskap” två preciseringar som direkt knyter an till småbiotoper, dessa är: ”Variations­rikt odlings­landskap” och ”Bevarade av natur- och kulturmiljö­värden”. Inom miljö­kvalitetsmålet ”Ett rikt växt- och djurliv” omfattar preciseringen gällande biologiskt kulturarv bland annat småbiotoper.

Mer om de olika miljömålen och hur Sverige uppfyller dem kan du läsa på Sveriges miljömåls webbplats.

Under 2021 presenterar Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), på uppdrag från Jordbruksverket, en rapport om hur en småbiotopsindikator med Remiil som den viktigaste datakällan ska etableras.

Andra viktiga användningsområden för resultaten från småbiotopsövervakningen är att följa konsekvenser av miljöbalkens bestämmelser om biotopskydd samt för att utvärdera effekter av miljöersättningar till lantbruket.