Flertalet fågelarter som häckar vid kusten befinner sig högt upp i näringskedjan och majoriteten av dem är predatorer. De söker sin föda på olika håll. Bland arterna finns sådana som söker föda från havets botten, andra hittar sin föda i den fria vattenmassan eller nära ytan och ytterligare andra söker föda i grundområden nära land eller i strandzonen. I de olika arternas dieter ingår totalt sätt: växter, fisk av varierande storlek, musslor och snäckor och andra evertebrater såsom insektslarver.
Detta sammantaget innebär att det är högst troligt att förändringar i havets ekosystem, oavsett var de äger rum, kommer att påverka förekomsterna av enskilda arter eller grupper av desamma. Inventeringar som följer kustfåglarnas utveckling över tid kan således, förutom att hålla koll på fåglarna i sig, ge information om ekosystemförändringar. Fåglarnas roll som viktiga komponenter i de marina ekosystemen är numera väl belagd och fåglarna utgör en viktig del i de utvärderingar av havsmiljön som görs inom ramen för Havsmiljödirektivet och inom havsmiljökonventionerna Helcom (Östersjön, www.helcom.fi) och Ospar (Västerhavet, www.ospar.org).
Häckande kustfågel är en bra indikator på tillstånd och förändringar i kustlandskapet och utgör ett underlag för uppföljning av biologisk mångfald. Resultat från övervakning av häckande kustfågel kan därmed användas för uppföljning av nationella och regionala miljömål och för uppföljning av bevarandemål för marina habitat inom Natura 2000 nätverket.
Följa förändringar i bestånden av häckande fågel i Bottniska viken. Vid en förtätning av programmet kan jämförelser göras för olika regioner inom Bottniska viken.
Den senaste utvärderingen visade att av de 43 ingående arterna ökade fyra signifikant (9%), elva minskade (26%), och tio uppvisade stabila bestånd (23%). För övriga arter (42%) var trenderna osäkra. Således är det mer än dubbelt så många arter som uppvisar säkerställda minskningar som ökningar. De ökande arterna var (med den kraftigast ökande arten först och sen i fallande ordning): knölsvan, vitkindad gås, strandskata och tobisgrissla. De minskande arterna var (med den kraftigast minskande arten först och sen i fallande ordning): gråhakedopping, storlom, svarthakedopping, storspov, drillsnäppa, ejder, gräsand, vigg, småskrake, fiskmås och östersjötrut. I skaran av arter med stabila bestånd ingick: svärta, storskrake, grågås, rödbena, havstrut, gråtrut, skrattmås, fisktärna, silvertärna och tordmule.
Den grupp som uppvisar störst andel (22%) signifikant ökande arter och lägst andel (11%) minskande är växtbetarna. Störst andel minskande arter finns i gruppen som födosöker bentiskt (50%). I denna grupp är det inte någon art som ökat i antal. Det senare gäller även för den ytfödosökande gruppen, som för övrigt uppvisar störst andel arter med stabila bestånd (45%). Det negativa mönstret för bentiska födosökare går i samklang med vad som observerats i Östersjön i stort. I Helcom (2018) sammanställdes trender för ett stort antal arter i olika delar av Östersjön.
Tobisgrisslan har långsamt men säkert ökat i antal mellan 2010 och 2020. Trenden i Y/X är även den signifikant positiv, vilket den inte är i BD/AC. Dock drar det åt det positiva hållet även här. Utvecklingen i Bottniska viken följer den nationella. Den sentida uppgången är möjligen en början på en återhämtning till tidigare nivåer. Dagens antal är dock ännu långt under de som fanns längre tillbaka i tiden.
Tobisgrisslans kärnområde i Bottniska viken låg fram till början av 2000-talet i Norra Kvarken, nu har tyngdpunkten förskjutits söderut. Baserat på årsmedelförekomsten i rutorna hyser Gävleborgs län nästan 50% av Bottniska vikens tobisgrisslor.
Övervakningen bygger på inventeringen av totalt 453 2×2 km rutor efter Norrlandskusten, dock inventeras inte samtliga rutor varje år. Rutorna har fasta positioner och var och en av dem innehåller minst en ö och inventeras med ett intervall av 4 år. Det totala antalet rutor som inventerats är emellertid 456, vilket beror på att enstaka rutor utgått och enstaka andra tillkommit under tidens gång. Antalet rutor inom respektive län har i viss mån viktats mot skärgårdarnas storlek, i Norrbottens län ligger 133 rutor, de övriga länen har 107 rutor vardera. Rutorna är grupperade i block, ett block består i allmänhet av fyra närliggande rutor. Rutorna är i sin tur indelade i räkningszoner, vilket är den geografiska enhet som fåglarna registreras på av inventeraren. I en räkningszon ingår en eller flera öar samt 100m omkringliggande vatten. I Figur 1 ges exempel på en inventeringsruta.
Inom en ruta inventeras endast de delar som ingår i en räkningszon. Kala öar landstigs, medan skogsklädda öar cirkuleras med ett maximalt avstånd av 50m. Inventeringen är först och främst en individräkning där antalet adulta och sub-adulta fåglar registreras. Även räkningar av ungar och bon har gjorts, dock ej konsekvent. Förutom att räkna fåglarna har inventerarna även noterat om fåglarna häckat eller inte, och i det senare fallet, vilken häckningsstatus fåglarna haft. I analyserna har vi endast inkluderat adulta och sub-adulta fåglar och bortsett från om dessa bedömts häcka eller inte eftersom det inte alltid varit möjligt att tyda. Vår bedömning är dock att den absoluta majoriteten av de fåglar som noterats tillhör de lokalt häckande populationerna.
Beskrivning av de olika metoderna som vi använder finns på Naturvårdsverkets webbplats (pdf).
Resultatet följer främst upp miljömålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård” och ”Ett rikt växt- och djurliv”.
Mer om de olika miljömålen och hur Sverige uppfyller dem kan du läsa på Sveriges miljömåls webbplats.
